Nästa morgon vaknar jag sex och kan inte somna om. Ligger och snurrar i en timme innan jag ger upp. Två timmar senare, efter diverse hushållspyssel, lägger jag mig på sängen igen. Börjar på en fånig dagdröm om att jag flyger och benremmarna går av så att jag hänger i armarna. Mirakulöst lyckas jag vira linorna runt armarna så jag kan hålla mig kvar tills skärmen kommit ner. Naturligtvis kan jag inte styra den så den flyger iväg långt bort. Jag har i alla fall sinnesnärvaro nog att ringa någon på flygfältet så att de vet att jag lever, fast jag vet ju inte var jag är, så jag går iväg till nåt hus och ger telefonen till någon som kan svara på det. Sen sätter jag mig ner och bryter ihop. Känner att jag vill börja gråta på riktigt och inser plötsligt att det är tårarna från dagen innan som behöver komma ut. Gråter ett par minuter och sen känns det bättre.
Några dagar senare sitter jag på jobbet och letar efter manualer för vinschning. Naturligtvis finns det inte sådana. Skärmflygare är tydligen praktiska människor. Jag måste vara den enda som vill ha en skriven text med instruktioner för precis hur man gör i olika situationer. Hittar kanadensiska regler för hur det ska gå till, med teckningar på hur skärmen ska vara i förhållande till linan och hur den ABSOLUT inte får vara. Men inget om hur man gör för att undvika det. Det enda handfasta rådet jag till slut hittar är att man ska vinscha utan bromsar eller med mycket lite broms. Så får det bli nästa gång.
torsdag 14 juni 2007
Tredje flyget
J är lite mer nöjd med mig, men håller en utläggning till om vinschningen. Ingen av oss vet vad jag gör för fel, men jag kan låta mig driva ännu mer åt vänster, till och med styra vänster. Han undrar vad jag gjorde mitt på fältet. ”Flög” svarar jag lite svävande. Jag hade svängt upp mot vinden igen på halva fältet och stått och stampat och kunde inte ge någon smart förklaring till varför jag gjort det. Han kommenterar inte det utan säger bara att jag ska flyga tillbaka på en gång och sedan flyga längs baslinjen fram och tillbaka tills det är dags för landning. Tydligen är det nåt man ska ägna sig åt de första 20-30 flygen, för träningens skull.
Jonas dras upp igen, flyger utan problem och landar snyggt och planerat. Någon är iväg och hämtar linorna så jag har en liten paus, tar av mig grejerna och går över till honom. Han står och stirrar in i skärmen och ser knäckt ut. Det beror bara på att han försöker tänka igenom sitt flyg och komma på om J ska klaga på nåt. Det är väldigt svårt att förutse. Han var rätt nöjd själv. Han var inte så nöjd med mig. Hade varit helt förstörd under mitt första flyg. Jag försöker få medhåll om att vindarna var hemska, men de verkar inte ha bekommit honom.
Så är det dags igen. N ska flyga före mig, men han har glömt releasen, så jag får gå före. J förvirrar mig med att säga att det är jag som ska starta. Jag har blivit lärd att linan ska spännas först och sen börjar den dra och då ska man dra upp skärmen och komma iväg. På J fattar jag som att jag ska dra upp skärmen först och sen ska linan börja dra, men för att dra upp skärmen utan draghjälp från vinschen måste jag springa och jag får inte springa förbi linan, för då kan det bli trassel. Tveksamt börjar jag röra på mig och dra upp skärmen, men linan hänger inte med så jag stannar till och sen gör jag ett nytt försök. Skärmen kommer upp halvvägs och sen tar vinden tag i ena sidan och den svänger iväg åt höger. Vid det laget drar linan och jag har inte mycket annat att göra än att springa efter. I min väg finns plötsligt en av de för tillfället outnyttjade linorna. Jag hinner löjligt nog börja fundera på vad ”de”, dvs instruktörerna, tycker att jag ska göra. Ska jag strunta i linan och bara springa på - fast då blir jag ju fälld av den. Eller hoppa över den - fast då ramlar jag väl. Hoppar över den, ramlar och blir dragen efter skärmen med ett skrubbsår på armbågen som följd. J har under tiden ropat åt B att stoppa vinschen, vilket han gjort. Skrubbsåret får jag bekymra mig om sen. Det är bara att starta om.
Den här gången gör jag som jag brukar och kommer iväg. Uppfärden går riktigt bra. Jag styr medvetet vänster. Tittar upp i skärmen mest hela tiden, men styr efter linan i vissa perioder. Skärmen ställer sig på sniskan förstås, men inte lika mycket och radion är alldeles tyst. Sen hör jag att J säger till B att han lämnar över kommunikationen med mig till honom, men att det inte verkar behövas så mycket den här gången. B är inte av samma åsikt utan ägnar den lilla tid han har med mig, att säga till på skarpen att jag MÅSTE styra efter linan och inte fältet etc etc. Jag hade lyckats bygga upp ett bräckligt självförtroende efter den långa radiotystnaden, men där försvann det igen. Kopplar loss, vänder, kommer ner i sitsen och styr tillbaka, allt enligt givna order. Flyger några svängar på baslinjen med hjälp av bromsarna och viktstyrning. Eftersom det är stopp i motvinden och man flyger iväg så långt i medvinden är det svårt att beräkna hur länge jag ska hålla på med varje sväng åt olika håll. Landar iallafall helt utan problem ungefär där jag ska.
J är fortfarande inte nöjd med vinschningen förstås, påpekar igen att jag skulle låtit mig komma längre till vänster. Börjar kännas hopplöst, jag gör ju som de säger tycker jag, men ändå inte tillräckligt. Jag får mycket beröm för min flygning och viktstyrningen och det. Tydligen hade jag svängt iväg lite för mycket på slutet vilket gjorde att landningen blev lite för kort, men det var bara en träningssak och inget att klaga på. Jonas bestämde att han inte orkade med ett tredje flyg utan fotograferade mitt flyg istället.
Nu är det slutfluget för den här dagen. Tjejerna har varit ensamma hemma i 10-11 timmar och vi är helt utmattade.
Jonas dras upp igen, flyger utan problem och landar snyggt och planerat. Någon är iväg och hämtar linorna så jag har en liten paus, tar av mig grejerna och går över till honom. Han står och stirrar in i skärmen och ser knäckt ut. Det beror bara på att han försöker tänka igenom sitt flyg och komma på om J ska klaga på nåt. Det är väldigt svårt att förutse. Han var rätt nöjd själv. Han var inte så nöjd med mig. Hade varit helt förstörd under mitt första flyg. Jag försöker få medhåll om att vindarna var hemska, men de verkar inte ha bekommit honom.
Så är det dags igen. N ska flyga före mig, men han har glömt releasen, så jag får gå före. J förvirrar mig med att säga att det är jag som ska starta. Jag har blivit lärd att linan ska spännas först och sen börjar den dra och då ska man dra upp skärmen och komma iväg. På J fattar jag som att jag ska dra upp skärmen först och sen ska linan börja dra, men för att dra upp skärmen utan draghjälp från vinschen måste jag springa och jag får inte springa förbi linan, för då kan det bli trassel. Tveksamt börjar jag röra på mig och dra upp skärmen, men linan hänger inte med så jag stannar till och sen gör jag ett nytt försök. Skärmen kommer upp halvvägs och sen tar vinden tag i ena sidan och den svänger iväg åt höger. Vid det laget drar linan och jag har inte mycket annat att göra än att springa efter. I min väg finns plötsligt en av de för tillfället outnyttjade linorna. Jag hinner löjligt nog börja fundera på vad ”de”, dvs instruktörerna, tycker att jag ska göra. Ska jag strunta i linan och bara springa på - fast då blir jag ju fälld av den. Eller hoppa över den - fast då ramlar jag väl. Hoppar över den, ramlar och blir dragen efter skärmen med ett skrubbsår på armbågen som följd. J har under tiden ropat åt B att stoppa vinschen, vilket han gjort. Skrubbsåret får jag bekymra mig om sen. Det är bara att starta om.
Den här gången gör jag som jag brukar och kommer iväg. Uppfärden går riktigt bra. Jag styr medvetet vänster. Tittar upp i skärmen mest hela tiden, men styr efter linan i vissa perioder. Skärmen ställer sig på sniskan förstås, men inte lika mycket och radion är alldeles tyst. Sen hör jag att J säger till B att han lämnar över kommunikationen med mig till honom, men att det inte verkar behövas så mycket den här gången. B är inte av samma åsikt utan ägnar den lilla tid han har med mig, att säga till på skarpen att jag MÅSTE styra efter linan och inte fältet etc etc. Jag hade lyckats bygga upp ett bräckligt självförtroende efter den långa radiotystnaden, men där försvann det igen. Kopplar loss, vänder, kommer ner i sitsen och styr tillbaka, allt enligt givna order. Flyger några svängar på baslinjen med hjälp av bromsarna och viktstyrning. Eftersom det är stopp i motvinden och man flyger iväg så långt i medvinden är det svårt att beräkna hur länge jag ska hålla på med varje sväng åt olika håll. Landar iallafall helt utan problem ungefär där jag ska.
J är fortfarande inte nöjd med vinschningen förstås, påpekar igen att jag skulle låtit mig komma längre till vänster. Börjar kännas hopplöst, jag gör ju som de säger tycker jag, men ändå inte tillräckligt. Jag får mycket beröm för min flygning och viktstyrningen och det. Tydligen hade jag svängt iväg lite för mycket på slutet vilket gjorde att landningen blev lite för kort, men det var bara en träningssak och inget att klaga på. Jonas bestämde att han inte orkade med ett tredje flyg utan fotograferade mitt flyg istället.
Nu är det slutfluget för den här dagen. Tjejerna har varit ensamma hemma i 10-11 timmar och vi är helt utmattade.
Andra flyget
Jag försöker förklara allt detta för J. Han tror att jag inte begripit att man inte ska styra efter fältet utan efter vinschen och håller en liten utläggning. Det enda som fastnar är att det tydligen blåser på nåt sätt så att jag bör låta mig driva iväg åt vänster en bit. Jag hoppas på lite respit, men den finns en lina kvar till mig så det är bara att ställa sig på plats.
Jonas dras upp och vinschar och flyger utan synbara problem, men han får klagomål på landningen som tydligen visar tecken på att vara oplanerad. Tandemeleverna dras upp och sedan är det min tur igen. Jag har svurit för mig själv om och om igen att inte flyga med mindre än att det är kav lugnt, men jag säger inget utan följer minsta motståndets lag. J berättar för mig om vindarna på marken och på höjd och hur de blåser och hur jag ska göra med det ena och det andra och jag nickar och låtsas följa med fast hela skallen fortfarande är i panik och helt blockerad. Sen kommer han fram till mig och tittar noga på mig och undrar om jag är redo. Ut forsar erkännanden om att jag inte har en aning om hur jag ska styra. Han ser förskräckt ut men förklarar äntligen i ord och tecken så enkelt att jag förstår den delen i alla fall:
höger vingspets fram – höger broms
vänster vingspets fram – vänster broms
höger vingspets upp - höger broms
vänster vingspets upp - vänster broms
vingen framför mig – bromsa till
vingen bakom mig – släpp upp bromsarna
Han frågar återigen om jag är redo. ”Det är jag väl” svarar jag vilket förstås inte får godkänt. Först efter ett hurtigt, och falskt, ”det här kommer att gå skitbra!” är han nöjd. Upp igen. Jag tittar oavbrutet på skärmen, vilket inte känns bra, ska jag inte styra efter linan och vinschen istället? Skärmen ställer sig på sniskan hela tiden nu med, radion knastrar ordrar, men jag har större kontroll. Jag kommer inte lika högt upp och vindarna har lagt sig lite. Återfärden går utan större problem. Rädslan lägger sig långsamt. Planerar landningen bättre, sätter mig upp i tid, bromsar för tidigt. Beräknar höjden lite fel eftersom gräset är långt, men det går bra.
Jonas dras upp och vinschar och flyger utan synbara problem, men han får klagomål på landningen som tydligen visar tecken på att vara oplanerad. Tandemeleverna dras upp och sedan är det min tur igen. Jag har svurit för mig själv om och om igen att inte flyga med mindre än att det är kav lugnt, men jag säger inget utan följer minsta motståndets lag. J berättar för mig om vindarna på marken och på höjd och hur de blåser och hur jag ska göra med det ena och det andra och jag nickar och låtsas följa med fast hela skallen fortfarande är i panik och helt blockerad. Sen kommer han fram till mig och tittar noga på mig och undrar om jag är redo. Ut forsar erkännanden om att jag inte har en aning om hur jag ska styra. Han ser förskräckt ut men förklarar äntligen i ord och tecken så enkelt att jag förstår den delen i alla fall:
höger vingspets fram – höger broms
vänster vingspets fram – vänster broms
höger vingspets upp - höger broms
vänster vingspets upp - vänster broms
vingen framför mig – bromsa till
vingen bakom mig – släpp upp bromsarna
Han frågar återigen om jag är redo. ”Det är jag väl” svarar jag vilket förstås inte får godkänt. Först efter ett hurtigt, och falskt, ”det här kommer att gå skitbra!” är han nöjd. Upp igen. Jag tittar oavbrutet på skärmen, vilket inte känns bra, ska jag inte styra efter linan och vinschen istället? Skärmen ställer sig på sniskan hela tiden nu med, radion knastrar ordrar, men jag har större kontroll. Jag kommer inte lika högt upp och vindarna har lagt sig lite. Återfärden går utan större problem. Rädslan lägger sig långsamt. Planerar landningen bättre, sätter mig upp i tid, bromsar för tidigt. Beräknar höjden lite fel eftersom gräset är långt, men det går bra.
Att komma upp
I morse när vi åkte hit var Jonas lugn utanpå med ett nervöst vrak inuti, påstod han. Han var orolig för allt, inte minst för att jag skulle klanta mig igen, störta och dö och lämna två moderlösa flickor efter mig och det skulle vara hans fel. Jag var lite spänd bara. Månader av hyfsad balansering och de lyckade backglidningarna tidigare i veckan, hade gett mig fullt av självförtroende. Vaddå vinscha, det är bara att styra lite så ska det gå bra. Och flyga är ju lätt. Landa är till och med lätt som en plätt.
Vi kom fram och pratade med den nya instruktören J, som verkade bra. Vi skulle balansera lite och känna på skärmarna och sen få komma upp när det var stabilare i luften. Balanseringen funkade inte alls, det blåste för lite. Så vi pratade med de andra eleverna, kollade på alla tandemflyg (bara en massa möhippor) och proffsflygarna medan vi väntade. Och sen blev det lunch. Och så balanserade vi lite till – gick inte bra, vinden vände hela tiden. Och så pratade vi och tittade på möhippor. Och sen började vi tro att vi skulle slippa flyga trots allt (som om vi var dittvingade). Men då skulle vi upp. Spelat kavat gjorde jag mig i ordning.
Inför starten förhörde J mig om de tre farorna vid vinschning. Eh... tänkte jag. Linbrott kunde jag komma på. Med lite hjälp på traven kunde jag också komma fram till att jag skulle bromsa till om det inträffade. Nummer två var stabil paraschuting, d v s om skärmen tippar för långt bakom en. Då ska man släppa upp bromsarna. Nummer tre minns jag inte vad det hette. Skärmen ska flyga vinkelrätt mot vinschen. Om den vrider sig så den är mer jämsmed linan är det mycket farligt. Får den fortsätta runt har man då plötsligt linan mellan benen och dras baklänges, vilket får skärmen att störta. Om skärmen börjar vrida sig slutar de vinscha tills man rätat upp den, fick jag veta.
Linan spänns åt, jag spjärnar emot lite, drar upp skärmen, springer några steg och är uppe. Skärmen börjar genast skaka och fara omkring i vinden på ett sätt som jag aldrig varit med om förut. Jag blir helt absorberad av detta. Plötsligt ryter J i radion. ”Titta på skärmen!” Jag tittar upp och den står nästan jämsmed linan. Jag har ingen aning om vad jag borde göra utan är helt paralyserad. Linan slutar dra och från radion hörs ett ”vänster broms!”. Jag bromsar vänster allt jag kan men det händer inte så mycket. Radion fortsätter att knastra fram ordrarna ”Titta på skärmen” och ”vänster broms!”, någon gång som omväxling ett ”höger broms”. Jag tittar oavbrutet upp i skärmen. Den ställer sig fel. Linan slaknar, jag följer instruktionerna och rätar upp skärmen, linan börjar dra, skärmen vrider sig omedelbart igen. Jag har ingen aning om vad jag gör för fel och vet inte självmant vilken broms jag ska dra i.
Det är en enda lång katastrof.
Vi kom fram och pratade med den nya instruktören J, som verkade bra. Vi skulle balansera lite och känna på skärmarna och sen få komma upp när det var stabilare i luften. Balanseringen funkade inte alls, det blåste för lite. Så vi pratade med de andra eleverna, kollade på alla tandemflyg (bara en massa möhippor) och proffsflygarna medan vi väntade. Och sen blev det lunch. Och så balanserade vi lite till – gick inte bra, vinden vände hela tiden. Och så pratade vi och tittade på möhippor. Och sen började vi tro att vi skulle slippa flyga trots allt (som om vi var dittvingade). Men då skulle vi upp. Spelat kavat gjorde jag mig i ordning.
Inför starten förhörde J mig om de tre farorna vid vinschning. Eh... tänkte jag. Linbrott kunde jag komma på. Med lite hjälp på traven kunde jag också komma fram till att jag skulle bromsa till om det inträffade. Nummer två var stabil paraschuting, d v s om skärmen tippar för långt bakom en. Då ska man släppa upp bromsarna. Nummer tre minns jag inte vad det hette. Skärmen ska flyga vinkelrätt mot vinschen. Om den vrider sig så den är mer jämsmed linan är det mycket farligt. Får den fortsätta runt har man då plötsligt linan mellan benen och dras baklänges, vilket får skärmen att störta. Om skärmen börjar vrida sig slutar de vinscha tills man rätat upp den, fick jag veta.
Linan spänns åt, jag spjärnar emot lite, drar upp skärmen, springer några steg och är uppe. Skärmen börjar genast skaka och fara omkring i vinden på ett sätt som jag aldrig varit med om förut. Jag blir helt absorberad av detta. Plötsligt ryter J i radion. ”Titta på skärmen!” Jag tittar upp och den står nästan jämsmed linan. Jag har ingen aning om vad jag borde göra utan är helt paralyserad. Linan slutar dra och från radion hörs ett ”vänster broms!”. Jag bromsar vänster allt jag kan men det händer inte så mycket. Radion fortsätter att knastra fram ordrarna ”Titta på skärmen” och ”vänster broms!”, någon gång som omväxling ett ”höger broms”. Jag tittar oavbrutet upp i skärmen. Den ställer sig fel. Linan slaknar, jag följer instruktionerna och rätar upp skärmen, linan börjar dra, skärmen vrider sig omedelbart igen. Jag har ingen aning om vad jag gör för fel och vet inte självmant vilken broms jag ska dra i.
Det är en enda lång katastrof.
Att komma ner
Linan slakar igen. Den här gången för att jag äntligen är uppe. Båda bromsarna i samma hand, dra i den rosa tampen och så är jag loss. Registrerar hur högt upp jag kommit. Högre än någonsin. Jag vill bara komma ner.
En broms i varje hand och styra höger tillbaka ett halvt varv. Nu är det dags att sätta sig tillrätta. Hela jag är i panik. Skärmen rör sig hit och dit och uppvägen visade med all möjlig tydlighet att jag inte har någon som helst koll på vad jag gör. Att i det läget släppa bromsarna igen och börja guppa omkring för att komma ner i selen ordentligt känns livsfarligt. Det är sällan det ens lyckas för mig. Båda bromsarna i vänstern, tar tag i sitsen med högern och lyckas utan några som helst problem åka ner i sitsen. Det borde kännas lite bättre, men paniken är konstant. Jag lättar på trycket genom att andas ut i små korta puffar. Radion har tystnad, jag vet att jag förväntas komma ner på andra sidan fältet. Förmodligen ska jag innan dess också njuta av den milsvida utsikten, kolla in hus och vägar och skogar och sjöar och skogsbranden en bit bort och kanske öva lite på än den ena, än den andra, manövern. Jag vet inte och jag kan inte för jag har fullt upp med att titta upp i skärmen och kolla hur den far omkring. Solen har gassat hela dagen, luften är lite termisk samtidigt som det kommer in en sjöbris.
Det är egentligen inte farligt. J har väntat med att skicka upp mig tills det lugnat sig. Skärmen är byggd för att klara långt värre förhållanden, den kan räta ut sig själv utan problem. Om jag släpper alla bromsar kommer den att ta mig ner säkert, även om landningen blir obekväm. Men nu är jag satt att styra över skärmen. Och jag litar inte på mig. Jag kan hitta på allt möjligt. Bara hålla rak kurs tillbaka över fältet går väl an, men jag är så högt upp att jag måste börja cirkla runt eller göra åttor för att fortfarande befinna mig över fältet när det är dags att landa.
Det får bli rak kurs till att börja med. Rädslan trycks ner i magen så gott det går och får pysa ut i små puffar då och då. Skärmen skakar och far. Halvvägs på fältet får jag för mig att börja svänga lite. Det blir ett kvarts varv till höger vilket visar sig vara rätt upp mot vinden. Den är så kraftig att det känns som vingen står helt still gentemot marken. Står där och stampar ett tag innan jag vänder tillbaka på rak kurs. Åt andra hållet vågar jag inte svänga, då tar väl medvinden tag i mig så jag blåser bort och inte kan komma tillbaka. Äntligen når jag fram till slutet av fältet.
Nu gäller det att vara strategisk. Jag måste tänka ut var jag vill landa, från vilket håll och hur jag svänger för att komma dit med tanke på vindarna samtidigt som jag kanske måste flyga extravarv medan jag tappar höjd. Svänger runt lite medan jag hänger över kanten och försöker spana in vindstruten för att se åt vilket håll det blåser på marken. Kommer fram till att jag borde landa från andra hållet, tänker ut hur jag bör svänga för att komma dit, men tappar sedan fokus. Skärmen börjar fara omkring ännu mer och jag kollar upp på den. Den gungar fram och tillbaka som när vi tränade att flyga fort och långsamt. Paniken bubblar upp igen. Vet inte vad jag ska göra eller om jag ska göra nåt. Som tur är gör jag ingenting annat än stirrar på skärmen, förstår senare att det var markinversionen som spökade.
Radion knastrar plötsligt. Jag måste landa och det direkt. Kollar ner på marken som är mycket närmare än jag trott. Får order att gå ner på bondens åker, eftersom jag inte har någon annanstans att ta vägen. Glömmer att sätta mig upp i selen och får order om det med. Inser att hade jag fått följa min fiffiga landningsplan hade jag landat med vinden. Tur att jag slapp det. Landar utan problem, samlar ihop skärmen och vandrar ut ur åkern och in på fältet. Får order att kliva över vinschlinorna och sen vinka vilket jag gör. Uppskärrad och gråtfärdig går jag tillbaka. Egentligen borde jag kanske bara ha satt mig ner, pratat med mig och släppt loss de där tårarna.
Jonas står beredd att vinscha. Jag försöker få ögonkontakt, men han får de sista instruktionerna av J och är fullt koncentrerad. Jag kliver förbi honom och de andra utbredda skärmarna och stannar vid A, N och C som tittar på mig storögt och förskräckt. De är nya elever och har gjort varsitt tandemflyg under dagen. Bara det blir ännu lite lugnare ska de få flyga själva för första gången. Det kunde inte ha varit mer opedagogiskt att låta dem se min uppvinschning. Jag tar ingen hänsyn till det utan vräker ur mig all ångest över hur hemskt det var. J lämnar Jonas och kommer fram till mig. Han vill att jag ska berätta om flyget. Jag vill gråta.
En broms i varje hand och styra höger tillbaka ett halvt varv. Nu är det dags att sätta sig tillrätta. Hela jag är i panik. Skärmen rör sig hit och dit och uppvägen visade med all möjlig tydlighet att jag inte har någon som helst koll på vad jag gör. Att i det läget släppa bromsarna igen och börja guppa omkring för att komma ner i selen ordentligt känns livsfarligt. Det är sällan det ens lyckas för mig. Båda bromsarna i vänstern, tar tag i sitsen med högern och lyckas utan några som helst problem åka ner i sitsen. Det borde kännas lite bättre, men paniken är konstant. Jag lättar på trycket genom att andas ut i små korta puffar. Radion har tystnad, jag vet att jag förväntas komma ner på andra sidan fältet. Förmodligen ska jag innan dess också njuta av den milsvida utsikten, kolla in hus och vägar och skogar och sjöar och skogsbranden en bit bort och kanske öva lite på än den ena, än den andra, manövern. Jag vet inte och jag kan inte för jag har fullt upp med att titta upp i skärmen och kolla hur den far omkring. Solen har gassat hela dagen, luften är lite termisk samtidigt som det kommer in en sjöbris.
Det är egentligen inte farligt. J har väntat med att skicka upp mig tills det lugnat sig. Skärmen är byggd för att klara långt värre förhållanden, den kan räta ut sig själv utan problem. Om jag släpper alla bromsar kommer den att ta mig ner säkert, även om landningen blir obekväm. Men nu är jag satt att styra över skärmen. Och jag litar inte på mig. Jag kan hitta på allt möjligt. Bara hålla rak kurs tillbaka över fältet går väl an, men jag är så högt upp att jag måste börja cirkla runt eller göra åttor för att fortfarande befinna mig över fältet när det är dags att landa.
Det får bli rak kurs till att börja med. Rädslan trycks ner i magen så gott det går och får pysa ut i små puffar då och då. Skärmen skakar och far. Halvvägs på fältet får jag för mig att börja svänga lite. Det blir ett kvarts varv till höger vilket visar sig vara rätt upp mot vinden. Den är så kraftig att det känns som vingen står helt still gentemot marken. Står där och stampar ett tag innan jag vänder tillbaka på rak kurs. Åt andra hållet vågar jag inte svänga, då tar väl medvinden tag i mig så jag blåser bort och inte kan komma tillbaka. Äntligen når jag fram till slutet av fältet.
Nu gäller det att vara strategisk. Jag måste tänka ut var jag vill landa, från vilket håll och hur jag svänger för att komma dit med tanke på vindarna samtidigt som jag kanske måste flyga extravarv medan jag tappar höjd. Svänger runt lite medan jag hänger över kanten och försöker spana in vindstruten för att se åt vilket håll det blåser på marken. Kommer fram till att jag borde landa från andra hållet, tänker ut hur jag bör svänga för att komma dit, men tappar sedan fokus. Skärmen börjar fara omkring ännu mer och jag kollar upp på den. Den gungar fram och tillbaka som när vi tränade att flyga fort och långsamt. Paniken bubblar upp igen. Vet inte vad jag ska göra eller om jag ska göra nåt. Som tur är gör jag ingenting annat än stirrar på skärmen, förstår senare att det var markinversionen som spökade.
Radion knastrar plötsligt. Jag måste landa och det direkt. Kollar ner på marken som är mycket närmare än jag trott. Får order att gå ner på bondens åker, eftersom jag inte har någon annanstans att ta vägen. Glömmer att sätta mig upp i selen och får order om det med. Inser att hade jag fått följa min fiffiga landningsplan hade jag landat med vinden. Tur att jag slapp det. Landar utan problem, samlar ihop skärmen och vandrar ut ur åkern och in på fältet. Får order att kliva över vinschlinorna och sen vinka vilket jag gör. Uppskärrad och gråtfärdig går jag tillbaka. Egentligen borde jag kanske bara ha satt mig ner, pratat med mig och släppt loss de där tårarna.
Jonas står beredd att vinscha. Jag försöker få ögonkontakt, men han får de sista instruktionerna av J och är fullt koncentrerad. Jag kliver förbi honom och de andra utbredda skärmarna och stannar vid A, N och C som tittar på mig storögt och förskräckt. De är nya elever och har gjort varsitt tandemflyg under dagen. Bara det blir ännu lite lugnare ska de få flyga själva för första gången. Det kunde inte ha varit mer opedagogiskt att låta dem se min uppvinschning. Jag tar ingen hänsyn till det utan vräker ur mig all ångest över hur hemskt det var. J lämnar Jonas och kommer fram till mig. Han vill att jag ska berätta om flyget. Jag vill gråta.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)