Att komma upp

I morse när vi åkte hit var Jonas lugn utanpå med ett nervöst vrak inuti, påstod han. Han var orolig för allt, inte minst för att jag skulle klanta mig igen, störta och dö och lämna två moderlösa flickor efter mig och det skulle vara hans fel. Jag var lite spänd bara. Månader av hyfsad balansering och de lyckade backglidningarna tidigare i veckan, hade gett mig fullt av självförtroende. Vaddå vinscha, det är bara att styra lite så ska det gå bra. Och flyga är ju lätt. Landa är till och med lätt som en plätt.

Vi kom fram och pratade med den nya instruktören J, som verkade bra. Vi skulle balansera lite och känna på skärmarna och sen få komma upp när det var stabilare i luften. Balanseringen funkade inte alls, det blåste för lite. Så vi pratade med de andra eleverna, kollade på alla tandemflyg (bara en massa möhippor) och proffsflygarna medan vi väntade. Och sen blev det lunch. Och så balanserade vi lite till – gick inte bra, vinden vände hela tiden. Och så pratade vi och tittade på möhippor. Och sen började vi tro att vi skulle slippa flyga trots allt (som om vi var dittvingade). Men då skulle vi upp. Spelat kavat gjorde jag mig i ordning.

Inför starten förhörde J mig om de tre farorna vid vinschning. Eh... tänkte jag. Linbrott kunde jag komma på. Med lite hjälp på traven kunde jag också komma fram till att jag skulle bromsa till om det inträffade. Nummer två var stabil paraschuting, d v s om skärmen tippar för långt bakom en. Då ska man släppa upp bromsarna. Nummer tre minns jag inte vad det hette. Skärmen ska flyga vinkelrätt mot vinschen. Om den vrider sig så den är mer jämsmed linan är det mycket farligt. Får den fortsätta runt har man då plötsligt linan mellan benen och dras baklänges, vilket får skärmen att störta. Om skärmen börjar vrida sig slutar de vinscha tills man rätat upp den, fick jag veta.

Linan spänns åt, jag spjärnar emot lite, drar upp skärmen, springer några steg och är uppe. Skärmen börjar genast skaka och fara omkring i vinden på ett sätt som jag aldrig varit med om förut. Jag blir helt absorberad av detta. Plötsligt ryter J i radion. ”Titta på skärmen!” Jag tittar upp och den står nästan jämsmed linan. Jag har ingen aning om vad jag borde göra utan är helt paralyserad. Linan slutar dra och från radion hörs ett ”vänster broms!”. Jag bromsar vänster allt jag kan men det händer inte så mycket. Radion fortsätter att knastra fram ordrarna ”Titta på skärmen” och ”vänster broms!”, någon gång som omväxling ett ”höger broms”. Jag tittar oavbrutet upp i skärmen. Den ställer sig fel. Linan slaknar, jag följer instruktionerna och rätar upp skärmen, linan börjar dra, skärmen vrider sig omedelbart igen. Jag har ingen aning om vad jag gör för fel och vet inte självmant vilken broms jag ska dra i.
Det är en enda lång katastrof.