Nästa morgon vaknar jag sex och kan inte somna om. Ligger och snurrar i en timme innan jag ger upp. Två timmar senare, efter diverse hushållspyssel, lägger jag mig på sängen igen. Börjar på en fånig dagdröm om att jag flyger och benremmarna går av så att jag hänger i armarna. Mirakulöst lyckas jag vira linorna runt armarna så jag kan hålla mig kvar tills skärmen kommit ner. Naturligtvis kan jag inte styra den så den flyger iväg långt bort. Jag har i alla fall sinnesnärvaro nog att ringa någon på flygfältet så att de vet att jag lever, fast jag vet ju inte var jag är, så jag går iväg till nåt hus och ger telefonen till någon som kan svara på det. Sen sätter jag mig ner och bryter ihop. Känner att jag vill börja gråta på riktigt och inser plötsligt att det är tårarna från dagen innan som behöver komma ut. Gråter ett par minuter och sen känns det bättre.
Några dagar senare sitter jag på jobbet och letar efter manualer för vinschning. Naturligtvis finns det inte sådana. Skärmflygare är tydligen praktiska människor. Jag måste vara den enda som vill ha en skriven text med instruktioner för precis hur man gör i olika situationer. Hittar kanadensiska regler för hur det ska gå till, med teckningar på hur skärmen ska vara i förhållande till linan och hur den ABSOLUT inte får vara. Men inget om hur man gör för att undvika det. Det enda handfasta rådet jag till slut hittar är att man ska vinscha utan bromsar eller med mycket lite broms. Så får det bli nästa gång.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar