Att komma ner

Linan slakar igen. Den här gången för att jag äntligen är uppe. Båda bromsarna i samma hand, dra i den rosa tampen och så är jag loss. Registrerar hur högt upp jag kommit. Högre än någonsin. Jag vill bara komma ner.

En broms i varje hand och styra höger tillbaka ett halvt varv. Nu är det dags att sätta sig tillrätta. Hela jag är i panik. Skärmen rör sig hit och dit och uppvägen visade med all möjlig tydlighet att jag inte har någon som helst koll på vad jag gör. Att i det läget släppa bromsarna igen och börja guppa omkring för att komma ner i selen ordentligt känns livsfarligt. Det är sällan det ens lyckas för mig. Båda bromsarna i vänstern, tar tag i sitsen med högern och lyckas utan några som helst problem åka ner i sitsen. Det borde kännas lite bättre, men paniken är konstant. Jag lättar på trycket genom att andas ut i små korta puffar. Radion har tystnad, jag vet att jag förväntas komma ner på andra sidan fältet. Förmodligen ska jag innan dess också njuta av den milsvida utsikten, kolla in hus och vägar och skogar och sjöar och skogsbranden en bit bort och kanske öva lite på än den ena, än den andra, manövern. Jag vet inte och jag kan inte för jag har fullt upp med att titta upp i skärmen och kolla hur den far omkring. Solen har gassat hela dagen, luften är lite termisk samtidigt som det kommer in en sjöbris.

Det är egentligen inte farligt. J har väntat med att skicka upp mig tills det lugnat sig. Skärmen är byggd för att klara långt värre förhållanden, den kan räta ut sig själv utan problem. Om jag släpper alla bromsar kommer den att ta mig ner säkert, även om landningen blir obekväm. Men nu är jag satt att styra över skärmen. Och jag litar inte på mig. Jag kan hitta på allt möjligt. Bara hålla rak kurs tillbaka över fältet går väl an, men jag är så högt upp att jag måste börja cirkla runt eller göra åttor för att fortfarande befinna mig över fältet när det är dags att landa.

Det får bli rak kurs till att börja med. Rädslan trycks ner i magen så gott det går och får pysa ut i små puffar då och då. Skärmen skakar och far. Halvvägs på fältet får jag för mig att börja svänga lite. Det blir ett kvarts varv till höger vilket visar sig vara rätt upp mot vinden. Den är så kraftig att det känns som vingen står helt still gentemot marken. Står där och stampar ett tag innan jag vänder tillbaka på rak kurs. Åt andra hållet vågar jag inte svänga, då tar väl medvinden tag i mig så jag blåser bort och inte kan komma tillbaka. Äntligen når jag fram till slutet av fältet.

Nu gäller det att vara strategisk. Jag måste tänka ut var jag vill landa, från vilket håll och hur jag svänger för att komma dit med tanke på vindarna samtidigt som jag kanske måste flyga extravarv medan jag tappar höjd. Svänger runt lite medan jag hänger över kanten och försöker spana in vindstruten för att se åt vilket håll det blåser på marken. Kommer fram till att jag borde landa från andra hållet, tänker ut hur jag bör svänga för att komma dit, men tappar sedan fokus. Skärmen börjar fara omkring ännu mer och jag kollar upp på den. Den gungar fram och tillbaka som när vi tränade att flyga fort och långsamt. Paniken bubblar upp igen. Vet inte vad jag ska göra eller om jag ska göra nåt. Som tur är gör jag ingenting annat än stirrar på skärmen, förstår senare att det var markinversionen som spökade.

Radion knastrar plötsligt. Jag måste landa och det direkt. Kollar ner på marken som är mycket närmare än jag trott. Får order att gå ner på bondens åker, eftersom jag inte har någon annanstans att ta vägen. Glömmer att sätta mig upp i selen och får order om det med. Inser att hade jag fått följa min fiffiga landningsplan hade jag landat med vinden. Tur att jag slapp det. Landar utan problem, samlar ihop skärmen och vandrar ut ur åkern och in på fältet. Får order att kliva över vinschlinorna och sen vinka vilket jag gör. Uppskärrad och gråtfärdig går jag tillbaka. Egentligen borde jag kanske bara ha satt mig ner, pratat med mig och släppt loss de där tårarna.

Jonas står beredd att vinscha. Jag försöker få ögonkontakt, men han får de sista instruktionerna av J och är fullt koncentrerad. Jag kliver förbi honom och de andra utbredda skärmarna och stannar vid A, N och C som tittar på mig storögt och förskräckt. De är nya elever och har gjort varsitt tandemflyg under dagen. Bara det blir ännu lite lugnare ska de få flyga själva för första gången. Det kunde inte ha varit mer opedagogiskt att låta dem se min uppvinschning. Jag tar ingen hänsyn till det utan vräker ur mig all ångest över hur hemskt det var. J lämnar Jonas och kommer fram till mig. Han vill att jag ska berätta om flyget. Jag vill gråta.